Följ Jannes Asienresa genom att klicka på resebreven nedan.
Befinner mig nu i Bangkok. Resan har gått bra, men här har jag stött på patrull. Jag har blivit av med mitt värdebälte som bl a innehöll mina resecheckar. Nu verkar det som att jag kommer att få tillbaka allt på försäkringen, men det kommer att dröja ytterligare några dagar. Under tiden sitter jag fast i papperskvarnen och avgaserna.
|
Just nu bor jag på Khao San Road som ar mötespunkten nr 1 för backpackers i Asien. Gatan är ett kaos av krims-krams och billiga guest houses. Här är lätt att träffa folk och just nu har jag slagit mig ihop med några engelsmän. I går såg vi England förlora mot Rumanien vilket inte precis gjord att humöret är på topp. |
|
|
Bangkok i övrigt är ett kaos. Jag har tillbringat flera timmar på motorcyckeltaxi för att åka mellan olika kontor och fixa strulet. Detta är trots allt det smidigaste sättet att ta sig fram eftersom mc kan köra förbi köerna. Tyvärr är det ocksa livsfarligt och man får dra in knäna. Just nu är jag ganska trött på den har stan´ och hoppas att allt ska vara ordnat, så att jag kan vara nere på öarna till helgen, efter alla avgaser och allt bulller. Det ska bli ordentligt skönt att få lite bad och sol. |
 |
Som sagt man lär sig ett och annat t ex att aldrig släppa
sakerna ur sikte.
Trots allt har dom senaste dagarna inneburit att jag verkligen fått pröva
vingarna på egen hand,l vilket är bra.
Janne
| Tjena Tillbaka i Bangkok efter en vecka i solen, närmare bestämt ön Koh Sameth. Det är en ganska lugn ö med vackra stränder. Inackorderingen är mycket enkel. Det är fyra väggar, golv, tak, alltihop dåligt ihopsnickrat och uppsatt på fyra pålar. Inuti denna skapelse som kallas bungalow finns en fläkt, en madrass på golvet, kall dusch och ett hål i golvet där man sittandes på huk gör det man måste. Spolar gör man med några skålar vatten. El finns mellan kl. 18.00-07.00. |
 |
Men vem behöver mer när man bor på en kritvit sand i brynet av djungelen. Dagarna ser ut ungefär så här: Upp vid 9oo, frukost, stranden, bad, en papayashake (utsökt,
gjord på färskvara). Tillbaka till bungalowen när strömmen kommer på vid 18.oo. Dusch
och på med myggolja (Gott om myggor och jättespindlar. Måste vara ormarnas paradis).
Sedan skramlar man ihop gänget igen och går ut och käkar och kollar samtidigt på
nå´n video. Jag har nog snart sett samtliga filmer som är aktuella i Sverige. Kvällen
avslutas senare på någon pub eller på någons veranda. |
|
 |
|
Bangkok 21/7-00
Mat & dryck |
 |
| Hej! Har nu lämnat Koh Phangang och är tillbaka i Bkk. På tisdag får jag biljett och visum och fortsätter då till Laos. Tänkte berätta lite om mat och dryck här nere. Man kan kort och gott säga att maten ar utsökt, men det finns ett pris man måste betala efteråt. Maten är namligen mycket starkt kryddad. Thailandarna älskar olika sorters chilifrukter, vitlök, man använder ocksa curry ofta och gärna. Typiska thailändska rätter är till exempel grön currygryta eller coconut curry. Den förstnämnda innehåller grön currysas med kokosnötsmjolk, diverse olika grönsaker. Man kan också fa kyckling till. Det hela serveras med en separat tallrik ris. Den här rätten verkar vara vanebildande. Jag träffade t ex en kille på Koh Phangang som åt 3 sådana om dagen. Efter en sådan måltid svettas man hinkar. Thailandarna själva brukar om möjligt ta en siesta efter en sådan rätt. Menyn är oftast utformad på följande sätt: Man har risrätter där man kan välja fisk, fläsk, nötkött eller vegetariskt som tillbehör. Sedan kommer nudelrätter med samma tillbehör. Soppor och därefter sallader. Man kan ocksa välja om man vill ha riset eller nudlarna stekta. Stekt ris låter kanske inte som en höjdare, men det är det. I regel äter man maten med gaffel och sked. Pinnar används i regel bara till typiskt kinesiska rätter (många restauranger ägs av kineser). Kniv behövs inte eftersom allt är finstrimlat. Hettan påverkar oss vitingar olika här nere. Personligen äter jag betydligt mindre här än hemma. I förrgår t ex åt jag nästan ingenting. Blev heller aldrig hungrig. Andra som t ex Matt, han som åt 3 green currys per dag äter dubbelt så mycket som hemma. Vill man ha nåt sött så kan man t e x pröva bananpannkaka med honung eller bananchips med gräddipp. Maten är mycket billig och en middag kostar ca 15 kr. Äter man på stående fot och köper maten från ett stånd på gatan kan man komma undan med nån enstaka kr. Det är mycket lätt att bli sjuk här nere. Nästan alla råkar förr eller senare ut för magsjuka. Ett trick jag har lärt mig för att kurera det hela är att bara äta ris och bananer tills man blir bättre. Även den inhemska youghurten är god och bra medicin. Mat kan man ju dra ner på men det som man inte kan slarva med är vätska. Man behöver minst 2-3 liter om dagen. Även på denna front finns det
en hel del godisdrycker när man blir trött på vatten. Man kan t ex få nypressad juice
eller olika sorters milkshake gjord på garanterat färsk frukt. Själv är jag också
förtjust i iste och lippo. Lippo är ungefär som redbull utan kolsyra. |
|
Koh Phi Phi 22/7-00
| I vår Herres hage... | |||
| Hej! Tänkte berätta om några kreatur man kan stöta på här nere. Nar man först flyttar in i en koja så måste man göra sig av med de gamla gästerna. På Koh Sameth så var det stora spindlar. Jag frågade killen som vi hyrde av, om de var farliga och han svarade nej. När han gått så började vi dock fundera varför han inte tog bort dom om de nu var ofarliga. (?) De såg definitivt inte trevliga ut kroppen var stor som en krona och benen ca 10 cm långa. Efter att ha funderat ett tag så bestämde vi oss för att hellre vara "safe than sorry". Vilket avgjorde de små livens öde. På Koh Phangang så bestod gästerna av geckoödlor och paddor. En vän upptäckte när hon flyttade in i grannkojan att de föregående gästerna bestod av en kull kycklingar som hade lämnat ett lager skit för att hälsa henne välkommen. Personligen bestod mina husdjur på Koh Phangang av en ca 40-50 cm lång ödla som bodde under mitt tak och ibland bakom min badrumsspegel. Dessutom hade jag en padda som kom in varje kväll. Ödlan är helt ofarlig även om den ser ut som en liten dinosaur. De äter dessutom mygg så den fick stanna. Paddan förde ett jäkla liv (engelsmannen hävdar att den skriker "Dra åt pipsvängen", fast på engelska och grövre). Jag försökte få den lille gaphalsen att förstå att han inte var välkommen, men en kväll råkade jag av misstag trampa på honom. Efter detta missöde hade jag inte hjärta att bråka mer med honom. Utanför kojorna är det hönsen som dominerar. Tupparna gal i kapp och hönsen kacklar. Det hela blir en ganska exotisk ljudmatta med tuppar och höns, blandat med djunglens syrsor. På kvällarn sätter dessutom de ouppfostrade paddorna igång med sina tokrop. Dessutom finns det inom varje område ett gäng skabbiga hundar som kan höras ordentligt när de så önskar. Så fort en hund från ett angränsande revir går över gränsen så blir det slagsmål. Eftersom jag själv har två jakthundar hemma så trodde jag att jag sett det mesta, men de här fighterna är ibland riktigt blodiga och man håller dem på ett respektfullt avstånd. Har nu dessutom fått minst två mail från kompisar hemma att en svensk tjej ligger döende i rabies efter att hon blivit smittad av en hundvalp i Thailand. En mindre trevlig vän tyckte att jag skulle skaffa en hundvalp här. Tack så hemskt mycket Mackan! I bland så hjälper människor till att skapa konflikter mellan djur. Detta blev jag varse en morgon pa Koh Phi Phi (när jag var här förra gången). Jag vaknade vid sextiden på morgonen av att några thailandare satte igång en tuppfäktning utanför min koja. Här nere är djurhetsningar inte helt ovanliga och man kan se allt från två akvariefiskar som slåss till en kamp mellan två vattenbufflar. De kryp som jag själv har mest problem med är myggen. Problemet är när man råkar klia hål på ett bett så får man ett litet sår som vägrar läka p g a hettan och fukten. Har nu själv fått ett par allvarliga sår på benen och fötterna. Man måste vidta alla åtgärder för att hålla de små krypen på avstånd som t ex myggnät runt sängen, myggolja, långa byxor är obligatoriskt på kvällen. Även andra kryp gillar att bitas t ex sandflugor och det som kallas för bedbugs. Sandflugorna håller man på avstånd med kokosnötsolja och bedbugs genom att anvanda egna saronger som lakan. I vattnet finns en slags fisk som bits. Det känns ungefar som ett getingbett men försvinner dock efter några sekunder och lämnar inga märken. Vissa dagar finns det gott om maneter i vattnet. Man ska också se upp var man sätter fötterna i vattnet eftersom det kan finnas sjöborrar. Dessa är ungefär lika stora som tennisbollar och från kroppen sticker en massa taggar ut. Skulle man råka trampa på en av dessa så innebär det antagligen transport hem. Inte ens växtriket är helt ofarligt. En kväll är vi ett gäng som sitter utomhus på en restaurang och äter. En av killarna i sällskapet som heter Matt har haft en otursförföljd vecka där han bland annat råkat bränna sönder ansiktet efter en lång simtur utan solskydd. Han har dessutom ett sådant där hopplöst sår på halen, som är så djupt att man kan se benet. Nåväl helt plötsligt så landar en kokosnöt ca 1,5 meter från honom. Vi enas snabbt om att Matt nästan fick en stilfull final på veckan. Faktum är att en av de vanligaste dödsorsakerna i södra Thailand är just nedfallande kokosnötter. Om man råkar vara utomhus och blir överraskad av en monsunstorm så kan det bli lite obehagligt när man hela tiden hör höga dunsar från nedfallande kokosnötter runtomkring sig. Nu låter det kanske som om det är helt livsfarligt att sätta fötterna i den här delen av världen. Så illa är det dock inte men man måste tänka sig för lite mer än hemma. Faktum är att fördelarna är så stora att man knappt hinner tänka på nackdelarna. Här finns en natur som är helt sagolik med långa sandstränder. Högre upp kommer kokospalmerna. Det inre av öarna täcks av regnskog som klättrar uppför sockertoppskullar. Går man in i djunglen kan man hitta höga vattenfall. Tar man sig ut i vattnet så kan man lätt tillbringa en dag med att snorkla och titta på en helt ny värld under ytan. Höres! |
|
||
Koh Phi Phi 25/7-00
| Hej! Har lyckats rädda kameran så här komme nu två bilder som passerat censuren. Gruppbilden föreställer gänget jag umgicks med på Koh Phangang. Vyn föreställer stranden vi umgicks på. Fortsätter i kväll till Laos. Genom en otrolig slump så sprang jag i går ihop med en gammal kompis från Karlstad, här på Koh Sahn road. Hon hade nyss varit i Laos och berättade bl a att tillgången till internet inte kommer att bli något problem där. Jag kommer att tillbringa ca 2 veckor i Laos, fortsätter därefter till Vietnam och reser genom landet i en månad. Därefter återvänder jag till Thailand för att tillbringa en något mer aktiv månad här. Denna tid har jag mest slappat och nu väntar lite "rough travelling".
|
|
Hanoi 5/8 -00
| Anfäkta och granater | |||
| Hej! |
|
||
DMZ 20/8 -00
| Hej !
~ |
|
||
Bangkok 5/9-00
| Good Morning Vietnam ! | |
|
|
|
| Hej! Jag är nu tillbaka i Thailand efter att ha avslutat min resa genom Vietnam. Jag började resan i landets huvudstad som är Hanoi. Efter det lantliga Vientiane, så blev mötet med Hanoi något av en kulturchock (trots att jag slapp bomber här). Hanoi är otroligt hektiskt och framför allt trafiken tar på krafterna, att korsa en gata är en riskfylld konst. Det är ungefär som att simma över en forsande ström men här är vattnet utbytt mot asiatiska Honda-drömmar och cyclos. Man måste hitta en lucka och sedan gäller det att hålla sig i rörelse tills man nått säkerheten på andra sidan. Det enda som man springer undan för är bussar. Trottoarerna ar fullständigt överfyllda med mopeder, tillfälliga gatuserveringar och annat bös. Därför tvingas man ofta gå på gatan. En cyclo är en trehjulig cyckeltaxi och förarna är mycket envisa och kan följa en västerlänning hur länge som helst. Om man väl ger dem chansen så förstår man att deras alternativ är faktiskt ett ganska bra sätt att ta sig fram på. Förarna kan staden på sina fem fingrar och pratar i regel begriplig engelska, vilket gör att man inte bara forflyttar sig utan också har en egen guide. Det är också cyclogubbarna som vet var man äter bäst och billigast. På en "tillfällig gatuservering" kan man för ca 7 kr få följande; grillat fläsk och ris, soppa, en skål äggplantor och 2-3 muggar iste. Efter några dagar i Hanoi var det dags att fortsätta söderut. Om trafiken i Hanoi var en otrevlig överraskning, så var det ändå inget mot trafiken på "vägarna" i Vietnam. Vägsystemet i Vietnam är mycket dåligt och en natt på en buss blir gropigare än den värsta sjöresa. Förarna kryddar dessutom tillvaron genom att köra som om de hade stulit bussen. Vid mer en ett tillfälle har jag varit övertygad om att min sista stund var kommen. Bussarna är av skiftande kvalitet och den verkliga nitlotten är om man skulle råka hamna på en fransk buss. Fransmännen blev utsparkade ur landet på femtiotalet och några av deras kvarlämnade bussar rullar fortfarande, troligtvis fortfarande med orginalfjädrar.. Första stoppet blev i staden Hue (se besöket i DMZ). Nästa ben tog mig till Nha Trang som är en stad vid kusten. Efter Laos städer och Vietnams dammiga vägar var det skönt att få lite sol och bad igen. Jag stannade där och slappade i 5 dagar. Efter värmen i Nha Trang så bar det iväg upp i bergen, till en stad som heter Dalat. Resan hit gick genom ett mycket omväxlande landskap, från kustslätten upp till alpliknande berg. Sista delen av resan kändes det nästan som att komma hem. Höga höjder och tallskogar. P g a höjden så gick också temperaturen ned till drägliga 15-20 grader. För vietnameserna är denna temperatur tydligen rena rama vargavintern och det är inte ovanligt att se folk i stickade mössor och dunjackor. Från Dalat gjorde jag utflykter på motorcyckel och besökte bl a ett kloster, flera vattenfall och såg på tillverkning av siden och rökelse. Jag besökte också en av bergsstammarnas byar. Dessa minoritetsgrupper lever betydligt fattigare an "vietnam-svensson". Hemmen var mycket enkla brädskjul, inpyrda med rök fran kökselden. Under dagarna får barnen klara sig själva i byn, medans de vuxna sköter odlingarna, tillverkar kol och sidenprodukter. Jag besökte också den lokala skolan och man kan väl säga att Hagabodaskolan är ett sagopalats i jämförelse. Efter Dalat fortsatte jag till Ho Chi Minh-staden (eller som invånarna där fortfarande kallar den: Saigon). Vid ankomsten visar det sig att här finns ett ryggsäcksluffar-distrikt precis som Khao Sahn road i Bangkok. Här finns all upptänklig service och utrustning som en luffare behöver. Dag 2 i Saigon gjorde jag en utflykt till ett Cao Dai-tempel. Cao Dai är en blandning av buddhism, kristendom och islam samt med inslag från kinesisk mytologi. Templet är beläget på ett enormt område som tillhör sekten och här såg jag middags-mässan. Religonen ger ett säreget intryck och en viktig del är att hålla kontakten med de döda genom seanser. Ett flertal kändisar som t ex Lenin och Victor Hugo har bl a hört av sig. Efter templet fortsatte vi till Cu Chi tunnlarna, som är en lämning från kriget. Vår guide som själv var veteran från kriget förklarade mycket bra de olika medel som användes under kriget för att ha ihjäl folk. Bland de ruggigaste verktygen var de människofällor som användes för att skada eller döda soldater. Dessa är enkla men djävulska konstruktioner. Vi fick sedan se och pröva några av de handeldvapen som användes under kriget. Slutligen var det dags att gå ner i tunnlarna. Den första delen var förstorad för att passa välnarda turister. Trots detta fick jag gå på huk i 100 meter och ibland krypa på alla fyra. När det slutligen var dags att pröva en orginaltunnel så var det dags för mig att inse min begränsning. De här konstruktionerna är helt enkelt inte gjorda för svenska tvåmetersklumpedunser, och hade jag försökt så hade jag nog fortfarande varit kvar där. Hur guerillan kunde leva åratal i dessa råtthål och dessutom slåss samtidigt, övergår allt förstånd. Besöket avslutades med att vi fick smaka på en typisk fältmiddag, som den såg ut under kriget. Denna bestod av rå sotpotatis och vietnamesiskt te. Denna diet samt kallt ris utgjorde den huvudsakliga födan för Vietcong -trupperna under kriget. Jag avslutade min vistelse i Landet med att besöka Mekong-deltat. Floden Mekong är än av de största floderna i Asien och den mynnar söder om Saigon. Detta område utgör ett enormt delta med mangrove- träsk. Båt är naturligtvis det bästa fortskaffningsmedlet här och vi tillbringade en del av dagen på dessa överväxta kanaler. Slutligen var det dags att lämna landet och ett av de trevligaste folk jag mött. Höres! |
| Koh Tao 20/9-00 | |||||||
| Haj på Er ! Jag har varit på ön Koh Tao, som sägs vara en av världens bästa platser för dykning och snorkling. Stranden jag bodde på var inte stor, kanske bara 40 meter lång och dessutom ganska stenig. Restauranggolven bestod av sand och klippor. Varför vill man bo på ett sådant ställe när det finns milslånga stränder ? Jo svaret får man när man hoppar i plurret. Under ytan finns en fantastisk artrikedom och fiskar i alla storlekar. I början var det faktiskt lite obehagligt att simma med så mycket sällskap. Efter någon dag fick vi höra att det fanns haj ett par hundra meter ut från stranden. Detta var vi naturligtvis tvungna att undersöka. Jag och två engelsmän (båda med namnet Tom) simmade ut till platsen där hajarna hade setts. Plötsligt tvärvänder Tom 1 som simmar först. Han kommer till oss och flämtar; "I can see two of them and I do not like the look on their faces." Sedan börjar han crawla i OS-tempo mot stranden. Jag och Tom 2 tittar på varandra och bestämmer oss snabbt for att följa exemplet. Som grädde på moset har mitt cyklop immat igen och jag kan bara se över ytan. Jag ser Tom 2 som simmar så fort han kan och samtidigt fnittrar hysteriskt! Närjag äntligen närmar mig land känner jag något skrovligt som stryker mitt ben. Vettskrämd drar jag åt mig benen och ökar tempot. Nar jag tittar bakåt och förväntar mig att se den klassiska bilden av en svart fena, så inser jag att det som nästan har gett mig hjärtsnorp är ankarlinan till en båt. När vi äntligen kommer i land så berättar Tom 1 att han set två stycken hajar i storleken 1-1,5 meter. När adrenalinet slutat att pumpa runt i kroppen så bestämmer Tom 1 och jag oss för att göra ett nytt försök (Tom 2 har för tillfället fått nog). Samma händelseförlopp upprepas på samma plats som förra gången. När jag når land den här gången lyckas jag skära upp händerna på en klippa när jag klättrar iland. Klipporna är nämligen beströdda med sylvassa snäckor. Tom 2, som har väntat på landbacken, håller på att skratta ihjäl sig åt min föga stilfulla landstigning. Näst sista dagen lyckas jag själv få se haj, på samma ställe som sist. Och rikligt med haj fanns det. En kille hävdade att han såg 7 st hajar vid samma rev. Enligt folk som vet mer om de här kreaturen, så handlar det om revhajar. Dessa är tydligen mycket lokaltrogna, vilket förklarar varför de nästan alltid observeras på samma ställe. Dom är enligt uppgift inte särskilt aggressiva men tro mig; när man har ledmotivet till Hajen dånande i öronen och simmar för livet så bryr man sig inte särskilt mycket om förståsigpåare. Haj då! |
|
||||||
 |
Kambodja 3/10 -00
| Det blir inget bröllop på lördag. | ||||||||||||||||||||||||||
| Hej! |
|
Pai 14/10 -00
| Easy rider | |
| Hej! |
"Where do you come from, where do you go
I´ve got married in Kathmandu..."
| Kathmandu 23/11 -00 | |||||||||||||||
Jag gör i dag den näst sista dagen på min resa. Befinner mig just nu i Kathmandu, Nepal. Nepal har varit ett av de bästa länderna jag har besökt. Jag började min vistelse här i Kathmandu, som är den vanliga asiatiska mixen; kaos, trafik, avgaser och en massa folk, men har är också kallare. Jacka på, gäller om kvällarna. Eftersom min tid här var begränsad så ville jag fort ta mig upp i bergen. Jag bestämde mig for att göra en vandring upp till Anapurna Base Camp. Detta är en omväxlande trekk med flera olika naturmiljöer, allt från djungel till glaciärer. De första dagarna var jobbiga eftersom det är varmt innan man kommer upp på de högre höjderna och man tappar en massa vätska. Nar man kommer upp mot 2000 m höjd så blir det betydligt kyligare, särskilt om nätterna. Man bor enkelt i s k tehus. Rummen saknar uppvärmning och utsikten är gratis genom mellanrummen på väggbrädorna. Det som är positivt med det här är att alla samlas efter dagens vandring i matsalen, där fotogenkaminen finns. Här träffar och samtalar man med en massa folk. Samtalen omfattar allt från resor till filosofi. Maten i tehusen är i stort sett de samma hela vägen och man blir snart less på den enformiga menyn. Allt som förbrukas i tehusen bärs upp för hand, vilket innebär att allt blir dyrare ju högre upp man kommer. Man kan inte undgå att bli imponerad av de nepalesiska bärarna som bär enorma bördor på upp till 75 kg i rekordfart. Medan vi "trekokare" har kängor i 2000-kronorsklassen så har bärarna flip-flop-tofflor, även på 4000 m höjd. I Machachupare Base Camp träffar jag Yvonne från Nederländerna. Hon har gått upp med en organiserad grupp från Singapore, med guide och hela köret. Problemet med folk från Singapore är att dom har korta ben och efter att ha gått någon timme i förväg varje dag, så har hon nu lessnat rejält och bestämmer sig för att följa med mig i stället. Dessvärre blir jag samma natt magsjuk och jag tvingas gång på gång rusa upp ur sovsäcken till den vidriga "ståskitan". Väl tillbaka i sovsäcken tar det en timme att bli varm igen och då är det dags att springa upp igen. Efter att ha genomgått den här rutinen hela natten, så är jag rejält trött och uttorkad. Därför bestämmer vi oss för att ta en vilodag. Rhada som förestår tehuset är mycket vänlig och låter oss sova i matsalen. Jag får en extra filt, mössa och citronte. Dessutom låter hon fotogenkaminen vara på längre än vanligt. Dagen efter är jag fortfarande svag men vi bestämmer oss ändå för att gå upp till Anapurna Base Camp. Vi kommer nu upp över 4000 m höjd och det är betydligt svårare att andas. Det är minusgrader men Anapurna i soluppgång gör det ändå mödan värt. Tillbakavägen blir fortsatt jobbig eftersom jag inte har någon aptit och det tar ytterligare några dagar att hämta sig. Den fantastiska naturen ger dock nya krafter. Det kom även andra ljuspunkter i tillvaron . En dag ser jag Jens och Anna (gamla bekanta från Karlstad, som jag träffat tidigare på trekken) komma rusande nerför backarna. Jag frågar Jens vad som står på och han flämtar; LEVERPASTEJ! Det visar sig att längre ner sitter ett kanadensiskt-norskt par, som äger en fantastisk skatt bestående av en burk av konserverad leverpastej. Jag får snabbt tillbaka aptiten. Jens och jag enas om att det smakar precis som leverpastejen i lumpen. Tillsammans med chapati (tunnbröd) så blir det en fantastisk måltid. Samma dag når vi Jhinu Dahnda, där det finns heta källor. Morgonen efter går jag och Yvonne ner och tar ett varmt bad, inte helt fel efter ca en vecka utan dusch. Till slut når vi Pokhara som är ett riktigt smultronställe. Staden ligger vid en spegelblank sjö, omgiven av djungel och några av de mäktigaste bergen i världen. Här kopplar folk av efter trekken, käkar äppelpaj och tar en roddtur på sjön och hela tiden springer man på folk som man har träffat under vandringen. Jag och Yvonne beslutar att det efter all fysisk ansträngning nu är dags för lite andlig gymnastik. Vi skriver därför in oss på en kurs i buddhism och meditation i 2,5 dagar. Kursen drivs under tibetansk ledning och vi får besök av två lamor (buddistiska präster). Det har är mycket erfarna lärare eftersom de båda varit verksamma i ca 500 år !!! Om deras studenter vill ha tillbaka dem som lärare så återföds de nämligen. Jag antar att detta inte är något som en svensk lärare kan hoppas på. Den som tar ner kursen på gräsrotsnivå är dock Stefano, en italiensk före detta tv-producent som har varit munk i över 20 år. Om man föreställer sig Marlon Brando i Gudfadern iklädd munkkapa, coolt gestikulerande a la italiano, så har man en ganska bra bild av mannen i fråga. Vi bor och äter mycket enkelt. Dagarna börjar i ottan och avslutas sent på kvällen. Är nu, sedan i går, tillbaka i Kathmandu. I går bodde vi dock på tempelområdet i Boudnath som är stadens största stupa (buddhistisk helgedom), här kom vi undan det värsta kaoset och istället för trafik så kan man lyssna på munkarnas mässande och bönekvarnarnas malande. Har som sagt en och en halv dag kvar att slå ihjäl och det är med ganska blandade känslor som jag nu vänder hemåt. Synes! |
|
